Flit utan Sulfit – om det som hände sen! - artikel 8
Denna artikel om tiden efter nedläggning av Hörnefors Sulfitfabriks skrevs 2011, inför 30-årsminnet från 1982. Av och till dyker det upp kommentarer, som nu under våren 2016. Nu var det Kenth Gustafsson som berättar om företaget "Doro" och återvinning av ölburkar. I originalartikeln nedan (i anslutning till bilderna 3-5) berättas om ett "telefonföretag" som engagerat sig i återvinningsteknik för ölburkar. Fotografierna namngav företaget "Doro" men som inte skrevs ut i artikeln av "reklamskäl". Vi låter originaltexten från 2011 kvarstå. Om företaget Doro 1982 var detsamma som dagens telefontillverkande företag är dock okänt. Kenths artikel ger inte svar på just detta, och information på nätet ger inte heller svar just i skrivandets stud. Så här skrevs Kenth till Redaktionen 2016-05-21:
Det som tillverkas av Harald o Lasse (se bild 3 nedan) är komponenter till nystartade Företaget som tillverkar en av marknadens första återvinningsmaskiner för de då små 25-öres 33cl aluminiumburkar. Hette inte företaget "Doro"?
Burkmaskinen hade ett fack där burken lades och en lucka stängdes och den pressades ihop. Lasse och Harald gick på AMU i Holmsund på svetsutbildningen då de söktes folk till den nystartade firman. Vi var många som sökte men inte fick jobb där. Jag gick själv på AMU/svets och Långström körde oss dit i sin nya buss. Sedermera fick jag jobb på Obbola fabriken och har i dagarna jobbat där i 32 år varav 29 år som truckförare och lossa/lasta returpappersbalar.
Mvh/Kenth Gustafsson Obbola(Sörmjöle)
Vi tackar Kenth för denna viktiga information om en speciell och svår tid i Hörnefors Historia. Pappersindustrins konsolidering gav nedläggningar på många orter i Sverige och Norrland in synnerhet. Kenth tillhör de som blev fortsatt verksamma inom branschen. För utomstående läsare kan nämnas att Obbola är en stor sulfatfabrik för massa och papper ca 3 mil norr om Hörnefors, vid mynningen av Ume älv (Holmsund/Obbola). Nedan följer originalartikeln från 2011.
Gunnar Engström 2016-06-06
Artiklarna på Becken-Webben om Hörnefors Sulfitfabrik har kommit till vägs ände. Detta gäller i alla fall det som avser Angerd Karlssons fotografier från 1982. Angerd presenterades i artikel no:1 i denna serie. I närmare 100 bilder har vi fått uppleva minnet av Fabriken.
Historien runt dessa bilder har formats av undertecknad, utan vetskap om vad som egentligen utspelade sig och utan att ha satt sin fot vid Fabriken vare sig då eller vid det som återstår idag. Av nödvändighet har texterna mestadels handlat om teknik, kemi och nostalgi. Teknik och kemi går att förstå hjälpligt, och nostalgin ger sig naturligt. Information har sökts på nätet och i böcker. Värdefulla kommentarer har även kommit Redaktionen till del, inte minst från Rune Öström i Rosersberg.
Hörneåbon och medarbetaren Tord Fröling har även bidragit med intressanta uppgifter och berättelser. Tords omedelbara kommentar till artikeln ”Sulfitslut” som publicerades 2011-12-26 var följande:
”- Vemodigt med nedläggningen av fabriken men vad hände sen med samhället? Blir det något om det? Jag vet inte om jag missat något i artiklarna om fackets kamp?
Det var ju nån här som kämpade febrilt för att rädda fabriken och sedan efteråt för att mildra effekterna. Minns inte vad han heter som jag tänker på men andra vet nog. Jag tror att han bor i Umeå numera. Jag har sett honom ibland, en rätt stor karl med glasögon :-)”
Tord sätter fingret på flera viktiga detaljer, kanske inte just detta med glasögon. Faktum är att några bilder i Angerd Karlssons dokumentation avsiktligt sparats till denna sista artikel. Bilderna ger delvis svar på Tords fråga om ”vad som hände sen”. Dessa foton togs 1984, ett par år efter det sista koket av massa. Tyvärr saknar bilderna skriven historia och tyvärr fanns endast tre bilderna som nog inte återger all den verksamhet som kommit igång inom fabriksområdet. Endast namnet på ett telefonföretag anges, som huserade i lokalerna. Information efterlyses från läsare som kan sprida ljus över dessa nya företag. Apropå ljus lär just stearinljus ha producerats på Fabriken.
Tord berättar om ansträngningarna vid Fabriken och om fackets kamp. I denna fråga saknas detaljer. Angerds bilder beskrev i korta ordalag namn på personer och processer men hade inte syfte att berätta historien om Fabrikens öde och händelserna runt detta. Berättelser om dessa ansträngningar efterlyses bland Becken-Webbens läsare. Detta vore intressant ur ett kulturhistoriskt perspektiv och för att hedra minnet av dess ambition. Frågor av detta slag blir lätt politiska, vilket Becken-Webben däremot försöker undvika.
Bild 1. Pumpstationen på kajen, fotograferat vårvintern 1984.
Det känns betryggande att läsa Tords kommentar som berättar om de omfattande ansträngningar som föregick nedläggningen och som fortsatte därefter. Att lägga ned en så pass viktig industri för ett litet samhället som Hörnefors fick stora konsekvenser. Med facit i hand vet vi att framtiden övergått från mörker till ljus men detta var inte självklart år 1982.
Man vågar tro att ambitionen att rädda Hörnefors Sulfitfabrik hade många aktörer, både fackligt, regionalpolitiskt men även företagsekonomiskt. Återigen görs parallellen till Domsjöfabriken i MoDo-koncernens Örnsköldsviksvagga. Företagsledning och fack vid sulfitfabriken förstod inte varför deras anläggning skulle lägga ned vid slutet av 1990-talet. Exakt hur ekonomin såg ut vid Domsjö är okänt för skribenten, men den ansågs ha potential. Sulfitprocessen, med dess rena cellulosa, etanolproduktion och kemiska egenskaper började bli unik i den övriga massan runt om i världen som mestadels utgjordes av sulfatmassa. Detta unika har berörts i olika artiklar på Becken-Webben.
Domsjö köptes loss istället för att läggas ned. Vi vågar här berätta att en ”Hörneåbo” medverkade i detta utköp, närmare bestämt sonen till Judith Engström. Judith är född 1926, uppvuxen i Becken by och ses på ett flertal bilder på byasidan. Hon flyttade till Örnsköldsvik och gifte sig med Stig Jonsson. Som företagsekonom vid MoDo sällade sig sonen (skribentens kusin) till den grupp som såg andra möjligheter än nedläggning. Vi är lite förtegna med namn för nätpublicering, men historien har beröring med det som Tord tar upp, nämligen alternativen.
Bild 2. En oljecistern till vänster och i mitten av bild ses den övre delen av blekeriet. Bilden är tagen från söder berättar Angerd Karlsson i anslutning till fotot. I förgrunden ses en parkering med motorvärmaruttag. Parkeringen är tom, men fotot torde ha tagits vid ett tillfälle utanför arbetstid, vårvintern 1984. Många personer hade sin utkomst vid fabriken.
Det som 1999 gällde Domsjö kunde ha utspelat sig vid Hörneforsfabriken 1982. En möjlig stötesten i sammanhanget är hur både MoDo och NCB skött sina förehavanden i Hörnefors. Att få en sulfitfabrik att överleva till våra dagar kräver nytänkande och kloka investeringar. Efter att ha läst in sig på sulfit och sulfat inses att sulfiten dras med en kemisk börda. Bördan kan dock omvandlas till något positivt, vilket skett i Domsjö. Domsjö ligger i kärnan av gammal Kempe-bygd (MoDo-företagens grundare) dit forskning och utveckling koncentrerats. Det är lätt att beskylla både MoDo och kanske mest NCB för dåligt handlag och företagande, att låta Hörnefors sakta gå sitt öde tillmötes i den sulfitdöd som härjade över världen. Industrikrisen vid slutet av 1970-talet stängde slutligen dörren.
Bild 3. Harald Metz o Lars Olsson ses här i komplicerande fotografiskt motljus. Året är 1984 och i den före detta sulfitfabrikens lokaler pågår febrilt arbete. Riktigt vad som görs framgår inte på fotots baksida.
För att nu tangera gränsen för Becken-Webbens skrivna ord kan sägas att inom stora företag blir den enskilda fabriken anonym - snarast en röd eller svart siffra i bokföringen. Dessutom tynar det lokala initiativet och handlingsutrymmet bort i en komplicerad byråkrati inom den koncern som har sitt huvudkontor långt bort. Man erinrar ur dokumentärfilmen från Hörnefors Sulfitfabrik 1970 hur personalen i vedgården beskrev nödvändigheten av rationalisering. Detta kom förvisso till stånd vilket berättades om i artikeln no:1, men hela fabriken torde ha genomsyrats av liknande behov. I det korta perspektivet är det billigast att låta bli att byta olja i en bilmotor, en parallell som får avsluta dessa vidlyftiga reflektioner. Läsare med klokare förstånd må ursäkta skribentens amatörmässiga uttolkning av en ytterst komplicerad fråga.
Bild 4. Här ses Börje Jonsson utföra monteringsarbete. Produkterna som tillverkades hade med telefoni att göra, utan att nämna företagets namn.
Tords fråga angående ”samhället” är viktig. Så här i efterhand kan ju konstateras att Hörnefors inte utplånats från kartan. Tvärtemot har Hörnefors idag en lysande framtid, som Umeå Kommun satsar på. Kommunen har storvulna planer förstår man. Folkmängden i Umeå ska fördubblas inom kort, inte minst genom att förtäta stadskärnan i Umeå. Just detta kan man ha delade åsikter om, men därtill ska Hörnefors växa så det knakar. Bottniabanan dragning genom Hörnefors tros ha stor betydelse för framtida potentialer.
Nu var det nog inte dagens lägeskarta som Tord efterfrågade, utan händelserna i kölvattnet till Sulfitfabrikens nedläggning. Då skribenten först år 1988 återgick till 1400-talets upptrampade släktbygd hade den tyngsta perioden redan passerat. Endast vaga begrepp och händelser kan erinras från perioden då Fabriken lades ned. Skribententen hade då full upp med studier och studentfester medan Hörnefors genomgick sitt syrabad, för att nu tala sulfitspråk. Under 1980-talet uppfattades onekligen en oro för framtiden. Hörnefors var dock ett lyckligt lottat samhälle med närhet till en expansiv stad, Umeå, med stort universitet, industrier och tjänstesektor. En ödmjuk tanke ägnas flertalet andra orter som inte haft motsvarande turlig lott. En klen tröst men nog så viktig. Om, ifall, och huruvida, någon läsare med kommuninsyn önskar sätta sig bakom datorn eller pappret och författa några ord om kommunpolitiska förehavanden i Hörnefors, så mottages detta med största tacksamhet.
Bild 5. I denna bild arbetar Ylva Larsson och Karin Nilsson, med något som förefaller handla om montering. Man får inte riktigt ihop den övriga berättelsen som återges på fotos baksida. Där berättas om maskiner för att pressa ölburkar i regi av ett telefontillverkande företag. Industrier äro outgrundliga.
Återigen ursäktas det förmätna i att Hörnefors Sulfitfabriks öde återberättas från Becken by, av en skribent som inte var med då det begav sig. Till viss del har Umeå Kommun eller snarare Hörnefors Kommundel orsak till detta. Becken-Webben blev under 2011 kontrakterad att prata lokalhistoria vid Biblioteket och även inför Kommunens engagemang för pensionärer, den så kallade ”Träffpunkten”. För detta syfte vidgades vyerna från Hörneå till det närbelägna Hörnefors, och från bronsåldersrösen till sulfitmassa. Om inte annat får denna artikelserie ses som en hyllning inför det stundande 30-årsminnet av Hörnefors Sulfitfabrik och dess sista papper - 2012-02-25.
Gunnar Engström, 2011-12-30
Besökare
Hörneå bys hemsida
www.becken.se